Vi går idag från 2012 till 2013

Vi ringer ut det gamla, ett år jag alltid kommer att minnas som året då jag lärde mig lyssna på mitt hjärta en stor bit mer än innan. Och året så jag bestämde mig för att göra slut, totalslut, med Mr. Ätstörning.

Vi firar två-årig bröllopsdag idag.
Vi ringer in det nya.
Jag hoppas och önskar på ett år fyllt av lika många insikter som 2012 gav. Insikt. Sikt in. Sikta in.
Ett år då livet förändras för alltid från det vi känner till nu.
Ett år då det stora sker, när ett nytt liv träder in i våra liv.
Ett år med god hälsa, lärdomar, händelser att lära sig av, ett år där alla känslor är tillåtna och lika mycket välkomna, utan att värderas.
Ett år då massor med ljus, kärlek, förståelse och kunskap sprids som en pandemi i världen.
Ett år då omfånget av ordet "de" och "dem" minskar, och vi istället blir bara blir ett med jorden och alla kallas vi människor.

Stort Gott Nytt År!

Jordgubbssmak och saltsmak, får jag sova snart?

Läpparna smakar sött av nya läppkrämen från rosenserien och tårarna smakade salt. Rosor och jordgubbar. Men det är jul snart.
Och det var längesedan jag grät nu. Men idag.
Och jag är trött. Julen brukar ta ut sin rätt, hur jag är bär mig åt för att inte låta den göra det.
Plus allt det där stora andra som
händer i mig nu....
Jag önskar er en riktigt god jul- helg.
Om några dagar kanske. Då kanske vi ses igen.

En julig fruktkaka

Ca 2 dl torkade fikon
Ca 2 dl torkade aprikoser
1 dl konjak
(Jag höftade lite, kan ha blivit 1 1/2...;)
200 g rumsvarmt smör
1 dl rårörsocker
1/2 dl farinsocker
3 ekologiska ägg
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk kanel

Finhacka frukten. Lägg i en skål och häll över konjak, låt dra över natten eller längre. Sätt ugnen på 175 grader.
Rör smör och socker poröst. Rör ner ett ägg i taget, sedan frukten och mjölet som är blandat med bakpulver och kanel. Häll smeten i en smord form, gärna med avtagbar kant.
Grädda i nedre delen av ugnen i ca 40-50 minuter ( beroende på hur bra flås på ugnen du har)
Låt kakan kallna.

Frosting:
25 g rumsvarmt smör
Ca 150 g Philadelphiaost
Ca 1 dl florsocker
1/2 tsk vaniljpulver
Saft av en halv apelsin
Rör ihop, gärna med elvisp.
Bred över den kalla kakan och sikta över kanel.
Den blir godare för varje dag som går!

Min vita orkidé blommar för andra gången i sitt sex-åriga liv hos mig

Ute töar all snö bort och allt dånar så högt men jag viskar tyst till hjärtat, att visst är det nog på riktigt nu, jag fick bevis imorse men vågar ändå inte tro det

Det är bara sex dagar kvar nu till julafton, och jag önskar lite att tiden ville sakta in, fast å andra sidan vill jag att den skall gå lite fortare.... Vet inte, det är det här med julafton, det ligger fortfarande en hinna av vemod över den, men i år gör vi något vi aldrig gjort förut.

Det hände magiska saker under lucianatten

Ett meteorregn föll utanför mitt sovrumsfönster, och där låg jag.
Liten jag, mitt i världen, och universum utanför. Stora valvet.
Ett meteorregn långt långt borta gav mig önskning på önskning på önskning.
Och livet är så stort och så litet och kanske är det så att universum är en enda stor rysk docka, där man öppnar upp till jorden, människan, och i människan finns också livet.
I mig med?

Dagen innan lucia och det snöade när vi köpte gran i skogen

Ja. Orden tappas bort någonstans i mörkret, väntan....

En vecka kvar nu. Till besked.
Havet var vidunderligt vackert i morse. Med rök och rosa nyanser och jag undrar om det gror ett frö?

Jag väntar spänt och det känns som pirret inför julafton, två julaftnar i år?

Hasar runt här hemma. Frid liksom.
Julmusik. Kokar risgrynsgröt, röd mjölk och grädde och kanel och vaniljpulver gör smaken.
Snön på taken där ute. Gula, bruna, röda villor ser mysigare ut, än svart tegel... Snö gör allt mjukare...
Våran utsikt. Glad för den.

Inatt drömde jag att solen strålade rakt ner på mina bara armar, ben, ansikte och hjässa och hyacinterna slog ut

Kung Bore och hans följe dansar vilt över ängen. Storm
Man kan inte se havet nu och det blåste snöflingor upp i näsan och jag gjorde en snöängel bredvid promenadstråket
Kylig vind lindrar rusande hjärta

Vi tänder andra ljuset i advent idag

Stora saker händer och hormonerna skickar gråtbubblan i halsen i racerhiss upp och ner

Idag åkte vi mot en regnbågsände, återförde något som såg ut som en mycket ömtålig såpbubbla med småsåpbubblor inuti. LIVET.
Jag skickar ljus och guldglitter in i mitt innersta och grundar mig mot moder jord och öppnar upp mot universum.
I'm all in your hands now

Tiden, min vän, tiden.

Den knäpper med fingrarna och vips så har vi hoppat två veckor fram, rakt in i december och jag hänger inte med i de snabba svängarna fast ändå gör jag väl inte så mycket...

Det dalar kristaller från himlen, snödiamanter och hade visst längtat efter snö mer än jag visste.
Dämpad tystnad. Knarr. Kristall.
Drar inte ner persiennen i sovrummet helt, vill se snöbulan på fönsterblecket och det där speciella gulguldiga ljuset som blir från gatljuset reflekterat i snön...

Sikten inåt är stängd, men försöker låta det vara så.
Aviga rösten är hög, hen säger att jag ingenting kan.... Men se jag lyssnar visst inte alls...

Advent, ankomst, kylan gör entré

Det är kallt ute och kaffet är varmt och jag får gåshud utanpå när jag sväljer kardemummakaffet innanpå
Klar hög kylig luft och solen har lyst i två dagar.
Här går vi i pyjamasbyxor till klockan är tolv på dagen denna första advent
och imorgon klockan nio görs det ett uttag från min odling....
Kanske denna advent även får symbolisera vad som komma skall, i vårat liv, ett liv

Vimplar i fönstret och stjärnan lyser klar

Jag jagar regnbågsändar och dansar med månen sent om natten
Vi har en romans, julgranskulans blå gnistrande och jag
På måndag plockar vi ut små ägg från fabriken inom och sen hålls alla tummar och tår för att vi får det vi önskar oss allra mest och endast i julklapp.....

Vindarna viskar om snö och havet kluckar lugnt med stenarna om livet

Jag går en sakta promenad och äntligen visar sig horisonten, efter alla dessa dimmiga dagar...
De sista kanadagässen flyr landet nu,
kylan kom inatt, friskt och kallt i lungorna
Kan du stanna nu?

Det susar i öronen

soffan agerade säng inatt, kved och vred mig, sprutorna påverkar hårdare den här gången... Ont i magen, det spänner och moler och suset i öronen gör mig yr och jag gråter fast att jag inte är ledsen.
Släpar här hemma.
Gör julkort.
Längtar advent och om några dagar är jag klar med den här behandlingen.

Sångfågeln utanför sovrumsfönstret har visst tagit fel på årstiden och sjunger om vår

Harhjärtat har blivit större, mer på väg åt ett elefanthjärta och jag tänker på vad Pippi svarar när folk frågar henne vad hon skall bli när hon blir stor-STÖRRE.
Mitt hjärta har blivit större. Och kommer att fortsätta. Det lever liksom lite av sig självt nu, och lyssnar inte så mycket på sinnets ibland idiotiska tankar och argument. Jag blir förvånad varje gång ett gammalt tankemönster försöker få in mig i den mörka vilsna offerrocken, där det ibland kan tyckas varmt och tryggt men. förrädisk denna rock är. Och hjärtat vågar stå upp och säga nej tack, här är ljust och varmt och tryggt och jag vill inte äta gammal mal....

Elegant elefant.
Hjärta.

Jag ligger på golvet och yogar och till mig kommer bilder

bilder på min barndoms älvor som dansar i ring på dimmig äng.
Och jag gråter.
För det kändes så skönt en stund, med kroppen full av disig mjuk böljande dimma, ett stråk av varm tillit.

Det luktar lammstek och vitlök i hela lägenheten och jag gråter i soffan

Jag vet inte varför fast jag vet det ändå. Jag gråter. Kroppen gråter. Kroppen minns. För två månader sedan. Vad som hände.
Olika sprutor i tio dagar, sedan resor till närmaste stora stad två gånger den veckan.
Allt för vi skall kunna få ett barn. Kanske.
För så ligger det till och detta är vår verklighet.
Den gången gick det, sen gick det inte mer.
Och nu sitter jag här igen. Med sprutan i min hand. Första dagen idag av tio dagar och jag vill men ändå inte och alla tankar är lika svåra och det gör så satans ont fast ändå så känner jag ingenting.

Det är senare halvan av november nu

och känslor är vakuumförpackade någonstans långt in, där de inte går att nå och jag vet inte ens om jag vill nå och min kropp är långt bort i rymden.
Mörkret är liksom överallt nu, tungt, kvävande, syret sugs ut ur rummen och hjärtat skrynklar sig som när man äter sur citron.
Vakuumförpackat håller väl ett tag, så för nu. låter jag det vara.
Vi samtalar lite snabbt, citronhjärtat och jag. Det är okej. Skrynkla på. Jag skall ingenstans.

En söndag

Vi minns tillsammans över kaffet. Om gamla skolor, lågstadielärare och blåa bananer som fick underkänt.
Fréhel spelar fransk dragspelamusik på spotify.
Inga dammråttor i hörnet idag och solen visade sig i tio sekunder.

Sängen här. Och maken där. Och jag är här. Och man skall säga det som mamma Mu.

Och där ligger jag. Här. Är där. Är här. Här i sängen. Det skrålas långt bort. Lördag idag.
Fast egentligen känns det mer som söndag och vi åt lammgryta med indiska smaker och sen blev chokladmuffinsen i ugnen för kladdiga men vi åt dem med sked.
Mannen visslar en sväng, på väg till toalett för tandborstning.
Idag har jag tänkt på ensamhet och sen har jag tänkt mer på ensamhet. Det kanske jag går in närmre på en annan dag, men nu släcker vi snart ljuset här..Är där. Är här.
I sängen.

älskling vi skall alla en gång dö

det rasar papperpåsar ur städskåpet när jag öppnar dörren för jag har inte limmat tillbaka påskorgen på dörren
Petra Marklund sjunger om händer upp i luften med JockeBergMelankoliMelodi
sätter på Mannen med den vita hatten (16 år senare) och jag dansar på tå mitt emellan högtalarna
och basen är på det högsta och mina jeans är trasiga och jag fryser fast jag har dubbla byxor och stickade tröjor på mig
mina fingrar är blå
men i hjärtat är det ljust ändå

Det var mörkt men stjärnklart och blöt dimma flöt omkring

En sen promenad ner till affären ikväll
Stort vitt skal gapar från parkeringen, ett garage på 20 platser är nu i rivningsstadiet
Det var alldeles stilla i luften, lite kusligt stilla, blöt dimma och död luft, de spränger snart sönder ängen utanför vårt förra köksfönster, stålgrindar utspridda över hela området...
vingslag från ensam fågel och idag har jag städat hela lägenheten (nja, inte lilla rummet, där pågående målningar ligger på golvet...) skurvattnet blev brunt efter två fönster som inte blivit putsade av oss förut och jag såg hon som bodde här innan, i tvättstugan idag, hade hon pratat med mig vet jag inte vad som hade flugit ur min mun, arga ilskna trötta bokstäver om sanitär olägenhet i lägenhet.....
Solen kom och sa hej idag i alla fall, tack.

Maken prasslar med något i köket och jag låtsas att det är dagen innan julafton och att han slår in presenter...

En grå dag och bulldegen vill inte jäsa

Ingenting blev som jag ville idag, men så är det ju ibland.
I dessa tider är det så lätt att jag då gör en stor storm, en orkan, av allt det lilla som sker. Små saker. Som hugger i hjärtat, skapar ångest.
Idag fann jag larv på mjölpåsen och i, trots att den är väl försluten i burk. Läser saker mitt hjärta inte klarar av.
Bulldegen vill inte jäsa, är det för kallt? Eller för att jag blev tvungen att springa ner till affären och köpa nytt mjöl?
Jag vet inte.
Jag försöker att inte lyssna på de tankar som kommer under sådana här dagar.
Sådana här dagar då ALLT går åt fanders. Det liksom kommer till mig saker som gör ont som inte har ett dugg med den här dagens misslyckanden att göra.
Jag virar filten hårdare om mig, jag vill inte lyssna på de där åskmolnen som försöker skapas inom mig.
Nej. För de har inget med idag att göra.
It's non of their business

Jag biter på kinderna fast jag inte borde

och känner mig trött och seg idag. Gråa himlen är tillbaka efter en paus igår.
Maken har namnsdag och jag bakar hans älsklingsfika, rulltårta, fast att det är nästan det värsta jag vet...
Han kommer snart från jobbet och utanför klipper de gräset, det som livet gömt under den bruna lövsörjan.
November är fanimej inte vidare vacker, men jag förstår. Även årstiderna behöver paus, vi kan inte alltid orka blomma och stråla....

Detaljer

förresten

den här novemberkaktusbilden
den lade jag ut på instagram. med en text: novemberkaktusen har fattat att det är november!
(med tanke på att vädret inte alls gjort det...)
och någon skrev:
synd att vi alla inte fattar det och blommar ut... hälsningar från en grå.

kära fina. novemberkaktusen brukar vara grå resten av månaderna...så när november blommar kan man själv luta sig tillbaka, vara grå, och låta kaktusen sköta blomningen.

om båtar och skepp och pappor med 8 barn

idag är en faders dag, jag har en pappa som är klok som en som levt i 200 år och en mer uppfinningsrik-utanför-boxen man än någon jag någonsin träffat, ett sinne med ett djup utan botten och en humor som är så dålig så man skrattar ändå. Han har satt 8 barn till världen, var och en speciell på sitt sätt och han har fler barnbarn än han snart kan räkna till.
Idag dricker jag kaffe med honom och mina tre hela syskon.

skickar en önskan till alla de jag vet sitter i samma båt som vi eller i ett annat men liknande skepp, en önskan att de skall få fira en fars dag även i sin egna nya lilla familj. och jag önskar att vi sitter här hemma nästa höst, och får fira fars dag inom dessa väggar.
och någon dag. skall jag berätta våran resa för er. lite mer ingående kanske. det är en resa jag aldrig någonsin kunde tro eller hade räknat med att vi skulle få göra i vårat liv.

lördagsmagi i ett fyrverkeri

mörkret låg tätt över staden, timmen var inte sent slagen
kajorna lockade mig till fönstret, de förde väsen och vingljuden skvallrade om hundratals i flocken
såg dem ej
men vad jag fann
var en gnutta lördagsmagi
ett fyrverkeri
i rött och grönt och blått och gult och silver och guld i gnistrande explosioner

godmorgon och här är disigt och himlen är låg

mina händer är kalla men jag värmer dom på min mage och tänker på nattens dröm
den svävar för långt bort och den okände mannen som var min lärare sa några ord som inte riktigt vill ge sig tillkänna för mitt vakna jag
diktar om dis och seg sirap och i tre dagar nu. har det känts som om det är något viktigt jag glömt.
det kittlar i bakhuvudet men vill liksom inte rassla till och egentligen tror jag inte att det är något men känslan är lite besvärande, som om jag väntar och vilken sekund som helst så kommer jag på det. men det gör jag inte.
en tanke som leker kurragömma och utan intention att avsluta leken


jag tänker på bokstäver. som blir till ord. som betyder olika för oss alla. de har olika innebörd och jag tror man tolkar in det som ligger en närmast om hjärtat för tillfället.
kan vara både positivt och negativt. inte så ofta det sagda. utan mer det skrivna.
så många misstolkningar och oförståelse.
och de kan även ge så otroligt mycket mer än den som skrev kanske anade.

fläkten knarrar i köket, farmors äggklocka tickar och det är redan fredag

jag målar ögon som blir till fåglar och kommer på knepet för att måla rosenblad så som jag vill
vi kokar köttfärssås på långkok med rödvin och grädde och nu fungerar lampan i taket. jag hade kopplat in den fel...

utflykt igår med liten syster, liten syster som börjar hitta hem igen och jag vågar knappt tro det är sant
liten trasig familj pusslas ihop så smått och var och en tar ansvar för sin egen utveckling, blomming pågår mitt i vintern och det börjar liksom ljusna och det är fint tycker jag.

känner inom mig. att det är lättare att sväva bort för att sedan komma tillbaka till grund. det gör mig inte så mycket längre, att ångest flåsar i nacken, den där tiden på månaden då hela världen tycks vara upp och ner och jag är arg och ledsen och glad och sur och deppig och lycklig och förbannad om vart annat.
det gör mig inte så mycket längre. börjar bli van. och vet. att jag kommer tillbaka. och det får ta den tid det tar. att komma tillbaka. jag får den tiden. jag ger mig den tiden.



bloggkärlek som svävar där ute, fina Agneta på Min tekopp länkar till spännande, blandade bloggar.
ni hittar henne i min länklista eller under länken Här.

happy friday till Dig!

det är färgstänk på golvet och lampan i taket fungerar inte alls

du vet det där stället där nyckelbenen går i hop precis nedanför halsen? minns inte vad det kallas-
idag ligger hjärtat precis där. i mitten. utanpå
och huden suger upp minsta lilla och allt jag läser och allt jag hör samlas upp och jag undrar-
sprängs jag snart?
livet är liksom alldeles för stort för att få plats i vårat vardagsrum
tänker på en rosaskimrande dröm som alltid funnits med mig
som nu krackelerar i grått
och vågar inte tänka på det alls
men vet. att om ett tag. kan jag ändå måla en ny.

uppdelade rötter och ursprung som kallar

det har hänt något de senaste åren, om hösten och vintern så känner jag inte bara nordanvinden som drar i mig och vill locka bort mig till andra platser att kalla mitt hem, nu för tiden drar även ursprunget i Stockholm efter mig.
En enorm längtan efter Stockholm. att få vandra gator som mina förfäder gjort, släktingar och få vara med de syskon jag faktiskt växte upp med ett tag i mitt liv.

berörd ända in i djupaste hjärtkammaren

igår kväll.
Magnus Uggla framför Jag och min far.

gåsamiddag med familj stundar och drömmarna om toaletter fortsätter

gåsamiddag på landet i eftermiddag med familj och liten mormor som har vandrat i 84 år på våran jord, gässen vandrade i ungefär ett halvt år och gottade sig på landet hos mor och far och regnet faller ännu en dag.

och, alltså. Jag drömmer ibland om toaletter. Nu har det varit väldigt täta drömmar om detta rum i olika skepnader.
det handlar om dörrar utan lås, toastolar med lock som inte går att öppna, översvämmade toastolar, konstiga knappar och pottor.
antecknar drömmarna i min trollbok. funderingarna över vad detta kan betyda följer mig genom dagarna, men jag tror jag vet.
lilla fina undermedvetna, tack för att du försöker kommunicera med mig och jag tror jag vet vad du vill säga och jag tänker att det är nog ingen fara. denna gången kan jag möta mig liten med vuxen famn.

i köket stökar maken med ölbryggning och här sitter jag

sitter här i lilla rummet. biblioteket. ateljén. syrummet. arbetsrummet. har ännu inte hittat rätt. det blir ett nytt för varje gång verkar det som.
ett mångfacetterat rum, som byter benämning och skepnad inför vad du behöver det till. som i Harry Potter...

nu kan vi se golvet här inne, efter mången uppackade flyttlådor och sortering och genomgång av vad vi faktiskt har..

sitter här i lilla rummet. i soffan. och vågar inte. nu har jag tillgång till färger, symaskin, tyger, pennor, saxar, ståltråd, pärlor, papper, kartong... och vågar inte skapa...
jag har knappt vant mig vid att ha ett rum med endast säng och dörr att stänga, från att ha bott i en etta till att bo i en trea, det tog ett tag innan jag vågade röra mig i större svängar här hemma och i lilla rummet tänker jag att det är så okänt fortfarande, har inte kunnat vara här inne och känna in rummet förrän nu...

allt har sin tid. och när jag accepterar det så känns det genast mycket lättare och mindre stressande och pressande.

nu är jag försås nyfiken på vad ni gör en lördag som denna?

hej från en vardag med andra ord.

ådrorna på handen blir tjocka och snirkliga när jag diskar i varmt vatten och det luktar målarfärg i hela lägenheten för vi fick hem nymålade dörrar och garderobsdörrar idag.
tankarna har brottningsmatch i mitt huvud just idag och jag tänker att jag kanske borde gå en promenad, det kan inte vara bra att andas in så stark lukt och vissa tankar behöver få dagsljus för att spricka och spridas för vinden.
Muse från högtalarna, högt högt och målande melodier och omvälvande ord
gröna blad och blommor på gardinerna böljar i vinden från fönstret, tvärdrag från balkongdörren och just nu är det uppehåll men alla löven har fallit från grenarna

när jag drömmer om morgonen och inte riktigt kan vakna

drömmarna är så starka och fyllda med händelser och mängder med små detaljer och jag kan knappt ta mig ur dem när klockan ringer, de drar mig liksom in i deras värld och jag har svårt att stå emot
nyss hade det vart korrupta människor i ett gäng som fajtades, köttljud och blod och svimningskänslor och andra händelser och en man som var skadad och mitt hjärta blödde

det är fortfarande kallt i sovrummet och det regnar idag också och egentligen har jag tusen miljoner saker som ropar på mig, men jag tror nog att de kan vänta en stund för idag skulle det kännas så skönt med noll och ingenting och nu bestämmer jag att jag tar helg en dag tidigare

jag känner verkligheten flåsandes i hasorna och vill inte kännas vid riktigt ännu. men vet. att jag måste. i november.
då. när vi börjar om på nytt. med långdragen procedur. och färder hit och dit.
allt för att drömmen skall slå in, om att ett plus ett blir tre.

månen drar sig tillbaka och idag blev det en ny månad

Det känns lite i kroppen som om månen öppnade en portal till ett djup inom mig som jag aldrig tidigare upplevt, nu när månen sakta kryper åt andra hållet sluter sig porten, först började jag förgäves greppa om den ljuvliga insiktspepprande känslan som funnits i några dagar, sedan insåg jag att det var dags att släppa taget även om den känslan.
Jag vet nu vilket djup som finns, och kanske ännu djupare, och den kunskapen och vetskapen ligger stadig i hjärtat
och idag klipptes det även av en bit av det gamla håret som inte sett en sax sedan februari (nä, nu ljög jag, jag klippte mig själv lite grand i maj, men det blev ju sådär)
ny frisör, pirrigt innan, men jag blev så nöjd och håret känns så nytt och fräscht, hade jag sådant här hår? på riktigt?
lugg blev det också. påklätt inför vintern liksom.

En gråmulen onsdagsmorgon och jag vaknade tidigt av mig själv

hasar runt i varma raggsockor, de satt på hela natten, inte likt mig?
jag som alltid sover med fötterna utanför täcket, men inatt var det kallt utan att jag ens hade öppnat fönstret
jag tänker ta en lugn morgon, fortsätta hasa runt, tända ljus, äta något? Frukost.... den är svår ibland... lite olika knep och jag brukar få i mig något..
Titta på min skäms-serie (Hart of Dixie) dricka varmt té, få igång kroppen sakta men säkert efter en orolig och drömrik natts sömn, månen borde väl vara på tillbaka gång nu?..
fortsätta med röjet här hemma och upplockning av flyttkartonger, kasta gamla papper, slänga sådant vi inte använder som ingen vill ha, skänka bort sådant som vi inte använder men som någon annan vill ha, rensa rensa rensa och organisera och styra upp möblering av det lilla rummet, snart så blir det fint!

Ute har vinden lugnat sig men de hugger ner skogen där jag bott och jag tröstar mitt ledsna hjärta

Ikväll pratar vi lågmält och myser i stora rummet i soffan och fåtöljen och jag frågar: Skall vi öppna glöggen? Och han säger, det tycker jag, går du och värmer lite? Jag värmer årets julglögg tills den nästan kokar och ropar från köket att den luktar svagt av parfym och häller sedan upp den i våra små gröna koppar och vi smuttar och sippar och godkänner den båda två och jag tänker att den här julen kan nog bli ganska bra

sen så gick jag vilse och fann en annan värld

jag visste att den här flytten kom precis i sista sekunden.
den kom så rätt i tiden, så det är bara inte klokt.
ett vattenfall som öser över mig, flöde av insikter och utveckling, avslut och börjaompånykula och jag och livet har liksom blivit blixtförälskade
inte på det sättet så att jag står och tänker åh vad jag är glad att få leva, åh vad jag är glad. nej.
jag är inte glad. men jag är inte heller ledsen.
jag bara är. ett steg närmre till att få vara ett med mitt universum just nu
just nu
just nu

Det viner och rycker och skallrar i fönsterrutorna

ikväll är det full kulingvind här vid havet. Det blev mörkt en timme tidigare och jag misslyckades med kvällsmaten och tappade ut ett halvt ljuspaket på golvet så alla rullade under skåp och bord och sen så har jag munsår på undre och övre läppen och idag hånskrattar de sista dagarna av oktober åt mig

Oktober snart till ända, november tar vid.

Det var något alldeles särskilt med denna månaden... Oktober 2012.
Jag fyllde 28 år.
Ett frö i mig hade börjat gro. Så kom en störtflod och allt var bortsköljt.
Många fulla månar, många nymånar
Kapitel som avslutades och nya påbörjades, hann vi med extra mycket denna oktober?
Vädret bjöd på en salig blandning, med stormbyar, hagelskurar, minusgrader och 12 plusgrader, vackra färger som nu suddas ut
Mitt hår har blivit så långt och jag tror jag blev vuxen på riktigt

Drömmarna ligger intrasslade i lakanen och solen skiner idag också

och jag vaknar klockan åtta av mig själv, utvilad, inser först två timmar senare att klockan i själva verket var nio enligt min kropp och att jag hade glömt bort att klockan på mobilen ställer om sig själv till vintertid.

Jag skulle kunna säga att jag ser ljuset men det gör jag inte och det är rätt skönt

Automatiska tankar.
De kommer alltmer sällan nu. Orden som gick på repeat i mitt huvud hörs inte lika starkt.
Jag orkar inte mer. Det tjänar ingenting till. Vad är det för mening. Varför skall jag finnas till.
Jag har inte vänt dem. Jag motargumenterar inte heller med positiva tankar.
De får finnas där. Kämpar inte, varken för eller emot.
Men det är skönt när de klingar av.
Det är skönt att allt inte är nattsvart längre. Här skulle jag kunna säga att jag ser ljuset.
Det gör jag inte. Men jag försöker se livet för vad det är.
Jag tänker inte så mycket omkring det, jag bara är. Är mitt i livet.

Att kunna känna att jag står här. I mitten. Även när det drar åt olika håll, kastvindar och åskoväder. Så finns jag för det mesta kvar i mitten, låter vindarna smeka över kinderna, blixtrarna sicksacka över mitt huvud.